På morgonen blev det femte dagen som Bronach stannade kvar i sängen och drog täcket över sig, mot skammen som svärmade omkring. Hon skulle faktiskt till jobbet men kunde inte vakna förrän vid cirka 10-tiden och skämdes så mycket att bojorna redan fanns där och höll henne kvar.
Massor av oro bara gick runt runt i Bronach, det kändes som halsen blev till ett sugsnöre, fullt med fett runt.
Så valde hon att stanna kvar i flaskan och orkade inte grubbla mer.
Hon skämdes så mycket att gå till jobbet. Hon klarade inte av tanken att hon skulle få alla blickarna på sig om hon skulle till jobbet.
Att få uppleva föromjukelsen, skammen… är det värsta hon vet och så fort dessa känslorna dyker upp, blossar ångesten upp rejält och skrämmer Bronach iväg med svansen mellan benen till sin grotta och stanna där tills ångesten försvunnit. När det har hänt, brukar det varva mellan tre till fem dagar…
Vet Bronach hur hon ska ta sig ur flaskan?
Kommer hon att göra det någonsin?
Hon har stått ut med smärtan i många år nu. Att bli förnedrad, klä av sig halvnaken inför en främling.
Ligga sig på en kall bänk och känna hur det blir varmt för ett ögonblick.
Plöstligt smärta i nästa ögonblick, en svettdropp kommer ur Bronachs rynkande panna.
Det pågår i cirka en timme.
Sen är man len och mjuk i fyra till sex veckor, sen är det dags för återbesök igen.
Processen har pågått så länge… lite över tio år.
Ändå har det inte blivit bättre.
Bronachs självkänsla får trönar många gånger, lite för ofta…
Hon hatar sina behåriga ben, de är så äckellånga. Till och med runt venusberget som växer utanför trosan. Hennes ben ser ut som en killes, faktiskt…
Det finns också hårstråer runt sjärten och analöppningen också. Om Bronach skulle se sådan behårighet hos en tjej, skulle hon bli avtänd.
Det är så äckligt, tycker hon. Hon tycker inte om att känna på sina ben, men hon är ju tvungen på grund av att duscha, smörja in lotionen på benen med mera. Hon kan inte gå ens in i något badhus utan att bli störd av åsynen och tankarna på sina behåriga ben. Att alla andra kommer att glo på hennes äckliga ben som är fullt av hår.
Enbart att beröra benen gör det lättare för demonen i Bronachs inre att ta över det ljusa.
Hon är trött på att behöva känna sig äcklig och osexig hela tiden. Hon vill slippa demonens tjat.
Kommer det tjatet att försvinna någonsin?
Sparat under: Pinsamheter
Så fort något blev pinsamt för tjejen, ville hon bara sjunka genom marken och bli osynlig i sin omgivning.
Hon hade jättesvårt att stiga upp på talarpallen och tala inför sin klass.
En av de värsta saker som tjejen visste, var att spela teater inför skolkompisar, föräldrar, lärarna med mera medan folk i tjejens omgivning alltid sade att tjejen var så duktig, en teaterapa. När tjejen tyckte tvärtom. Så fort det började, fick hon alltid en stor klump i halsen och magen verkade vilja alltid kräkas precis innan.
Det var bara hon som kände så inom sig själv medan alla i hennes omgivning sade alltid att tjejen var så duktig, framåt, aktiv, smart, konstnärlig, händig, ja, många ord fick tjejen höra…Medan mörkret i tjejens inre samlade in alla positiva ord och kastade allihopa i en svart soppåse. För att mörkret har sagt till tjejen att inte tro på de orden för att hon inte förtjänade det. Fortfarande idag kan tjejen känna sig väldigt pinsam och skamsen när hon försöker minnas sitt förflutna och vad hon har gjort när hon var ung. Till och med hjärtat slår fortare av rädsla när hon försöker minns fragment från sitt förflutna.
Att behöva känna sig pinsam och skamsen igen enbart av minnens ögonblick.
