Mina depressioner

Hon har stått ut med smärtan i många år nu. Att bli förnedrad, klä av sig halvnaken inför en främling.
Ligga sig på en kall bänk och känna hur det blir varmt för ett ögonblick.
Plöstligt smärta i nästa ögonblick, en svettdropp kommer ur Bronachs rynkande panna.

Det pågår i cirka en timme.
Sen är man len och mjuk i fyra till sex veckor, sen är det dags för återbesök igen.
Processen har pågått så länge… lite över tio år.
Ändå har det inte blivit bättre.
Bronachs självkänsla får trönar många gånger, lite för ofta…

Hon hatar sina behåriga ben, de är så äckellånga. Till och med runt venusberget som växer utanför trosan. Hennes ben ser ut som en killes, faktiskt…
Det finns också hårstråer runt sjärten och analöppningen också. Om Bronach skulle se sådan behårighet hos en tjej, skulle hon bli avtänd.

Det är så äckligt, tycker hon. Hon tycker inte om att känna på sina ben, men hon är ju tvungen på grund av att duscha, smörja in lotionen på benen med mera. Hon kan inte gå ens in i något badhus utan att bli störd av åsynen och tankarna på sina behåriga ben. Att alla andra kommer att glo på hennes äckliga ben som är fullt av hår.
Enbart att beröra benen gör det lättare för demonen i Bronachs inre att ta över det ljusa.

Hon är trött på att behöva känna sig äcklig och osexig hela tiden. Hon vill slippa demonens tjat.
Kommer det tjatet att försvinna någonsin?