Sparat under: Depressioner, Inre demoner, Sjukdomar, Självförtronde, Självkänsla, Ångest
En sak som Bronach har väldigt svårt att låta bli och det är all godisen som finns överallt ute och hemma hos sig.
Hon vet inte varför men kan nog minns hur det började.
Det började alltid med att man fick godis som belöning när man har gjort något duktigt.
Att följa med sina föräldrar ut på någon utflykt fast hon inte ville det. Då brukade föräldrarna säga att om hon följde med, så skulle hon få godis på hemvägen som belöning.
Då smakade godiset alltid bäst.
Med tiden förändrades Bronachs behov och när depressionerna dök upp, så började hon äta godis mer och mer.
I tro att det skulle få Bronach må bättre. Ja, det gjorde det men bara för en stund, sen kom hon ner i mörkert igen.
Med det blev det bara värre för Bronach. Hon började äta bullar, bakelser, glass, oftare och oftare. Också läsk drack hon mer och mer.
Tills blev det en vana för Bronach, ett automatiskt beteende…
Att vanan påpekade henne att inte har ätit någon sötsak idag, då fick hon gå iväg och köpa någon sötsak.
Nu idag vet hon att godis i stora mängder inte gör Bronach gott.
Men hon har fastnat i den där vanan, att bara köpa något utan att tänka på det.
Automatiskt beteende.
Det ledde också till att hon äter sötsaker när hon är nere eller ångesten ångrar på, rejält.
När hjärtat slår bara på, värre och värre, så blir det automatiskt frosseri…
Det går inte att stoppa det. Hon försöker fundera ut hur hon kan minska eller dämpa det. Men en sak är säker iallafall och det är att hon MÅSTE sluta med det förr eller senare.
I längden blir det fruktsvärt för Bronach. Nu när hon sitter här och ventilerar sina funderingar, kommer ångesten smygande fram och skrämmer henne lite. Då vill Bronach bara gå iväg och göra något eller få äta något gott som får henne må bättre för en stund.
Det kryper i Bronach och hon vill göra något åt det… Klia sig, sträcka på sig, spända på sig.
Få spy.. Ja, massor av olustiga tankar springer runt och petar i sidan på Bronach.
Äcklig känsla, det.
Hon har iaf börjat funderat på att försöka minska på sötsuget samt äta sötsaker max 3 eller 4 gånger per vecka. Om hon inte gör det, har hon funderat ut vilket straff som passar henne bäst. Hon har funderat på att ta bot för varje gång hon äter någon sötsak. Böterna läggs i en sparbössa och när hon har lyckats tygla sitt sug efter sötsaker, så får hon använda alla pengarna som finns i sparbössan till något… Som t.ex. gå på SPA, köpa en platt-tv, dvd-spelare, weekend-resa och så vidare…? Kanske är det något för Bronach?
Vad tror ni? Har Bronach möjlighet att greja det här?
Bronach ligger, sitter, byter ställning, tänker för mycket, småäter… Ja, allt som hon brukar göra när hon är hemma.
Men att få en natts sömn, har hon inte lyckats med. Klockan är snart sex och i princip ska hon vakna mellan halv sju till sju.
Så om hon nu ska försöka somna, då kommer fredagen att försvinna ur hennes ögon.
Varför är det svårt att gå och lägga sig i sängen, undrar Bronach? Det måste vara enkelt och lätt…? Hon avunds de människor som kan försvinna in i sömnens värld och vaknar upp igen, utvilada och tillfredställda, när en ny dag gryr.
Medan Bronach känner sig aldrig pigg och utvildad när hon kämpar att ta sig upp till verkligheten från sömnen. Hennes ögonlock känns blytunga och hennes kropp känns handlingförlamad.
Varför är det så? Hon har försökt funderat och tänkt ut varför hon inte är normal gällande sin sömnbeteende.
Bronach tar en djup suck och stiger upp utan en natt med sömn, igen och går mot dagen.
Hon hoppas att hon klarar det utan att bli försvag av sina inre demoner som verkar vilja härja runt i Bronachs känsloslott som är väldigt litet och svagt just nu.
På morgonen blev det femte dagen som Bronach stannade kvar i sängen och drog täcket över sig, mot skammen som svärmade omkring. Hon skulle faktiskt till jobbet men kunde inte vakna förrän vid cirka 10-tiden och skämdes så mycket att bojorna redan fanns där och höll henne kvar.
Massor av oro bara gick runt runt i Bronach, det kändes som halsen blev till ett sugsnöre, fullt med fett runt.
Så valde hon att stanna kvar i flaskan och orkade inte grubbla mer.
Hon skämdes så mycket att gå till jobbet. Hon klarade inte av tanken att hon skulle få alla blickarna på sig om hon skulle till jobbet.
Att få uppleva föromjukelsen, skammen… är det värsta hon vet och så fort dessa känslorna dyker upp, blossar ångesten upp rejält och skrämmer Bronach iväg med svansen mellan benen till sin grotta och stanna där tills ångesten försvunnit. När det har hänt, brukar det varva mellan tre till fem dagar…
Vet Bronach hur hon ska ta sig ur flaskan?
Kommer hon att göra det någonsin?
Idag säger hon att hon inte är intresserad av att gå ut och festa tillsammans med sina kompisar. Hon säger också att hon inte gillar att dricka. Hon säger också att hon är för gammal för sådana fester och hon bryr inte sig att hon missar festernas höjdpunkter.
Men om man ska gå bakom hennes sanning, så finns det den sannerliga sanningen.
Hon vet inte när det började men det var ett bra tag sen. Faktiskt väldigt länge sedan.
En kväll, då hon skulle sticka iväg till en fest. Men förberedelserna gick inte så bra, hon var missnöjd med sina festplagg, sminket misslyckades, hon var inte på humör att dricka och mingla med sina kompisar. Hon var galaxens fulaste och hemskaste människa i det där ögonblicket. Hon ville strunta i allt och stanna hemma och glo på dumburken. Stänga av mobilen, datorn med mera och vara för sig själv. Då bestämde hon sig att stanna hemma istället och meddelade sina kompisar att hon blev sjuk i sista minutern.
När hon stannade hemma och insåg att hon mådde bättre efter en stund med veteskapet att hon inte har gått till festen. Det kändes väldigt underbart när de negativa känslorna försvunnit.
Nästa fest mådde Bronach dåligt igen innan utgången, så lämnade hon ett vitlögnaktigt meddelande till de andra att hon inte kom till festen.
Efter en tid försökte Bronach gå ut på fest med sina kompisar, först skulle det vara förfest hos någon sen skulle de dra vidare till uteställen i stan. Där på förfesten kändes det ok med kompisarna men hon kände sig ändå ful i sina festplagg. Fast kompisarna sa att Bronach faktiskt var snygg, så lyssnade hon inte på det örat. Istället lyssnade hon på sina demoner i sitt inre. Hon var fulaste på förfesten, sa Bronachs demoner.
När kompisarna började diskutera vilken uteställe de skulle till, så var Bronach inte med i diskussionerna. Hon stod där, tyst.
Ångesten dök upp igen inom Bronach, hon ville inte gå ut på något uteställe alls för att hon skulle bli väldigt ensam där och ingen skulle bli intresserad av henne där.
-Jag följer inte med. Jag har inte så mycket pengar, jag vill hellre spara pengar till andra saker.
De sa ok, så deras vägar skiljades åt efter förfesten.
Så fort de gick iväg och Bronach var på hemväg, kände hon en stor lättnad inom sig. Liksom en sten försvann från hennes bröstkorg, lika lätt som en fjäder och lika snabb som en blixt.
Hennes steg på hemvägen kändes jättelätta, som en människa gick på en månvandring.
Vid nästa fest-tillfälle kände hon en stor tveksamhet inför att gå på festen. Men hon bet ihop och gick ändå ut.
Det gick inte så bra, hon kände sig väldigt hemsk och äckligful. Hon kände sig underlägsen jämfört med sina kompisar. Hon gav upp och drog hem väldigt tidigt på kvällen. Kompisarna frågade henne, att kvällen inte har ens börjat?
Bronach bara skakade på huvudet och stack iväg.
Någon gång längre framöver bestämde Bronach sig att fixa egen fest istället för att se hur det kändes.
Men festen blev bara en flopp för henne och hon bröt ihop nästan i köket när ingen såg henne.
Sen har det blivit mindre och mindre fester för henne, till och med hemma-fester har hon väldigt svårt för. Samtidigt minskade hon på sitt drickande, helt automatiskt.
Fast hon gillade att ta ett glas vin till finmiddagen eller longdrink innan middagen eller något liknande. Men sen har hon inte fått något tillfälle att dricka.
Nu sitter hon idag och försöker minnas festen/förfesten hon var på, senast…
Och hon tror att hon inte kan minns. Det måste vara ett BRA tag sen…
Fortfarande idag har hon svårt för fester med mera… T.ex. nyligen ordnade det en stor Halloween-fest, där kom det cirka 200 personer, både utklädda och icke utklädda. En kompis till en kompis till en kompis och så vidare har lagt ut foton på sin hemsida från Halloween-festen. Enbart att titta på dessa foton gav Bronach megahjärtklappningar och ångestkänslor fast hon var hemma och flera dagar efter festen…? Ändå mådde hon SÅ dåligt av de fotona. Hon har inte ENS tänkt att dra ut till festen alls. Ändå fick hon hjärtklappningar och ångest…
Blir hon frisk igen någonsin? Att hon kan gå ut och mingla runt med okända människor och bekanta, vänner, kompisar och vara trygg i sig själv? Att hon vet att hon ser bra ut på festen bland sina snygga vänner, känna sig stilsäker.
Kanske en dag?
Hittade den via google.com, bildsökning av ordet ”balans”.
Ja, Bronach känner sig som en elefant. Jättestor och långsam.
Hon hatar att se sig själv i spegeln, särskilt naken.
Torra fötter med behårighet på både stortårarna och mellanfötterna.
Behåriga ben, väldigt torr hud, väldigt mycket behårig venusberg och insidan av låren.
En s.k. gravid-mage, lika stor som Bronach’s höftmått och väldigt mycket bristeringar.
Knottrig hud på överarmarna.
Dubbelhaka, hårda hårstråar där och där.
Gula tänder och hon kan inte ens bita ihop tänderna utan det blir ett mellanrum mellan tänderna.
Väldigt djupa bekymmersrynkan mellan ögonbrynen, tunga ögonlock som gör det omöjligt att sminka sig snyggt.
Hon svettas väldigt lätt, särskilt i ansiktet och håret.
Hon hoppas få finna lugn i sig och att kunna acceptera sig själv som hon är, kroppsligt…
Någon gång…
Måste göra det innan hon blir fast i det mörka för gott.
Att kunna hitta en inre balans, skulle det bli tillfredställt för Bronach.
Någon gång…
Sparat under: Depressioner
Hon har planerat att åka till sin gamla lya och uttömat den, städat, fixat det värsta som finns.
Men hon har inte sovit så bra inatt, hon lyckades somna vid 4-5-tiden. Väckarklockan var ställd på kl 8.
När klockan ringde, så stängde hon av det direkt, reflexmässigt. Sen vaknade hon igen vid 12-tiden och stannade i sängen tills klockan visade 16.40… Hur kul kändes det för Bronach när hon insåg att hon ännu har kastat bort en dag genom att bara ligga och glo på dumburken för ingeting…
Enbart att tänka och inse det att Bronach slösar bort ännu en dag som kunde vara nyttigt och värt att syssla sig med olika saker med mera.
Bronach tänkte skylla från sig för att hon faktiskt tänkte ta sig till sin gamla lya med bilen. Men det har varit snökaos och väldigt halt i några dagar och hon vågar inte köra alls på grund av att hon har sommardäck på sin bil. Så vill hon vänta tills det blivit varmare, då skyndar hon sig sig till sin gamla lya och byta ut däcken. Men ändå ska man inte skylla på det här med snökaoset och halkriskan. Man kunde ju göra andra saker istället för att bara somna om och strunta i dagen…
Men… Man ska inte göra så, egentligen. Istället ska man faktiskt ändra sina planer än att stänga sig ner så fort när en plan går i stöpet.
Hon måste ändra sin inställning till det här någon gång. Om det nu lyckas i det här livet…
Hon har stått ut med smärtan i många år nu. Att bli förnedrad, klä av sig halvnaken inför en främling.
Ligga sig på en kall bänk och känna hur det blir varmt för ett ögonblick.
Plöstligt smärta i nästa ögonblick, en svettdropp kommer ur Bronachs rynkande panna.
Det pågår i cirka en timme.
Sen är man len och mjuk i fyra till sex veckor, sen är det dags för återbesök igen.
Processen har pågått så länge… lite över tio år.
Ändå har det inte blivit bättre.
Bronachs självkänsla får trönar många gånger, lite för ofta…
Hon hatar sina behåriga ben, de är så äckellånga. Till och med runt venusberget som växer utanför trosan. Hennes ben ser ut som en killes, faktiskt…
Det finns också hårstråer runt sjärten och analöppningen också. Om Bronach skulle se sådan behårighet hos en tjej, skulle hon bli avtänd.
Det är så äckligt, tycker hon. Hon tycker inte om att känna på sina ben, men hon är ju tvungen på grund av att duscha, smörja in lotionen på benen med mera. Hon kan inte gå ens in i något badhus utan att bli störd av åsynen och tankarna på sina behåriga ben. Att alla andra kommer att glo på hennes äckliga ben som är fullt av hår.
Enbart att beröra benen gör det lättare för demonen i Bronachs inre att ta över det ljusa.
Hon är trött på att behöva känna sig äcklig och osexig hela tiden. Hon vill slippa demonens tjat.
Kommer det tjatet att försvinna någonsin?
Sparat under: Början
Hon valde Bronach, ett irländskt namn av flera anledningar. Det är inte hennes riktiga namn som ni säkert har förstått.
Hon lever i ett väldigt litet samhälle, cirka 20 tusen människor lever där. Hon vill vara sig själv men det är så svårt på grund av omgivningen är väldigt rädd för förändringar eller annorlunda grejor. Därför har hon valt att vara anonym.
Också känns det lättare att blogga om henne som tredje person, då kan man se det här ur ett objektivt perspektiv, lättare på något sätt.
Namnet Bronach betyder ”sorrow”, hon har så mycket sorger och negativism inom sig som hon behöver få kontroll över och kunna förstå sina beteende när det kommer fram till kritan…
Sparat under: Pinsamheter
Så fort något blev pinsamt för tjejen, ville hon bara sjunka genom marken och bli osynlig i sin omgivning.
Hon hade jättesvårt att stiga upp på talarpallen och tala inför sin klass.
En av de värsta saker som tjejen visste, var att spela teater inför skolkompisar, föräldrar, lärarna med mera medan folk i tjejens omgivning alltid sade att tjejen var så duktig, en teaterapa. När tjejen tyckte tvärtom. Så fort det började, fick hon alltid en stor klump i halsen och magen verkade vilja alltid kräkas precis innan.
Det var bara hon som kände så inom sig själv medan alla i hennes omgivning sade alltid att tjejen var så duktig, framåt, aktiv, smart, konstnärlig, händig, ja, många ord fick tjejen höra…Medan mörkret i tjejens inre samlade in alla positiva ord och kastade allihopa i en svart soppåse. För att mörkret har sagt till tjejen att inte tro på de orden för att hon inte förtjänade det. Fortfarande idag kan tjejen känna sig väldigt pinsam och skamsen när hon försöker minnas sitt förflutna och vad hon har gjort när hon var ung. Till och med hjärtat slår fortare av rädsla när hon försöker minns fragment från sitt förflutna.
Att behöva känna sig pinsam och skamsen igen enbart av minnens ögonblick.
Sparat under: Början
En tjej, 70-list, fastanställd, kommer från en stor familj, har lite fritidsintresse, har bostadsrätt, har vänner, hemdjur…
Ja, allt verkar vara normalt med den här tjejen men hon har några stora hemligheter… I hennes omgivning vet folk inte om de hemligheterna som tjejen bär på.Bara en hemlighet har hon valt att berätta på grund av att folk i hennes omgivning skulle kunna förstå henne och hennes beteenden bättre. Men djupare än så, nej. Hon valde att behålla resten för sig själv.
Men som alltid, kommer grytan att koka över till sist. Hon vill vara öppen med sina brister och de mörka sidorna hos sig för folk i sin omgivning. Men det gör nästan omöjligt för att hon lever i en väldigt liten värld, där cirka 20 tusen människor bor och nästan alla vet om varandra. Väldigt äckel-liten värld, om tjejen får säga sitt.
De flesta har redan en uppfattning om tjejen och hur hon är, hur hennes personlighet är…
Medan tjejen inte är intresserad av att stampa på samma vatten utom vill utveckla sig och få positiva inspirationer från omgivningen. Att kunna upptäckta nya saker ute i världen och omgivningen, att förändras positivt. Men omgivningen är otäckt och skrämmande, rädd för förändringar.
Så försöker hon gå hos psykologer och få hjälp mot sina mörka sidor, vissa frågor har blivit svar medan en blivit flera frågor. Också få självförtroende för att kunna våga börja tro på sig själv igen…Men… allt där räcker inte ibland för tjejens behov och att få grytan inte koka över.Hon behöver ibland feedback från sin omgivning men hon vågar inte vara fullständigt öppen på grund av kommande och felaktiga rykten om sig. Hon orkar inte och vill inte få veta vad för rykten som går runt i det litet samhället. Hon vill hellre få egen uppfattning av omgivningen och människorna. Då vill hon att människorna ska försöka göra detsamma för henne. Men det gör det inte, troligen.
Var kan hon isåfall få utlopp för sina innerliga tankar, funderingar, förändringar och möjliheter att sätta ut de mörka sidorna i rampljuset…?
Ja, kanske en anonym blogg skulle fungera?
